Umeå Konsthögskolas examensutställning består av nio nya uttryck

Umeå Konsthögskolas examensutställning består av nio nya uttryck, det är curatorerna Ingrid Falk och Gustavo Aguerre tydliga med att påpeka. Vidare skriver de två att utställningen saknar gemensamt motto, tema och alias.

Men trots att de olika konstnärerna spretar åt olika håll så får utställningen, precis som alla andra grupputställningar, en gemensam ton och stämning. För oss betraktare är det lätt att se klassen som en helhet, och därmed också utställningen, även om den gemensamma nämnaren är så tematiskt intetsägande som "examen".

Förra vårens årskull fyllde utställningsrummet med massor av saker, stora som små. Det var prylar överallt, på golv och hängandes i taket, och allt kretsade kring en bil och en båt. De döpte också sin utställning till Kraftverk. Årets avgångsklass är stundtals demonstrativt antispektakulära. Examensutställning 2003 är en knastertorr titel, men namnet känns som ett väldigt medvetet val. Omslaget på utställningskatalogen påminner om de skrifter som byråkratins högborgar brukar ge ut. Jag trodde nästan att jag fått landstingets årsredovisning i handen. Även om katalogen är en pastisch, så är den tråkig att titta på.

Den gemensamma tonen för utställningen är lågmäld, stundtals matt, framförallt gäller detta installationerna. Men blekt behöver heller inte betyda svagt, det visar Isabel Cantzlers hudfärgade målningar. De har alla en titel som börjar på Omhändertagandet av stunden , och påminner mitt samvete om att jag inte utnyttjar tiden som jag borde. Rummen i Cantzler målningar är fyllda av en nästan otäck stillhet. Som om tiden och luften bara väntar på att bli utnyttjad av de matta individerna i rummet, men det slutar bara i ett oinspirerat Omhändertagande av stunden genom tv:n. Lasse Maunos måleri är stilmässigt något av motsatsen till Cantzler. Hans tavlor är en mix av graffiti, naivism, popkonst och humor. Förra våren skrev jag om hur avgångseleven Roger Taliks målningar, Graffitilandskap I III, påminde om motiv som finns på ölburkar från norra Norden. Denna gång har Lasse Mauno vitsat lite med just en sådan ölsort. Han har ändrat Lapin Kulta till Lapsi Kulta, men solnedgången är kvar. Lapsi betyder barn på finska. Maunos arbeten är som om de vore gjorda av en mellanstadieelev med kunskaper om populärkultur, skivbolag och öl.

Frida Oliv är den tredje som ställer ut målningar. Hon fryser sina motiv, djuren, i ett drömlikt tillstånd. Det finns en sublim stämning i Olivs tavlor. Det är också målningarna som gör starkast intryck i denna utställning. Men det finns ett undantag bland de övriga arbetena.

Knutte Wester ställer egentligen inte ut ett konstverk, utan visar videofilmer, texter och bilder från det Guldgatan 8-projekt han startat i Boliden. Förra året placerades 400 asylsökande i Boliden. Guldgatan 8 är en öppen ateljé, för de asylsökande och ortsbefolkningen, som Wester hoppas skall bidra till integrationen i samhället. Videofilmen som visar hur Wester presenterar sitt projekt för de asylsökande är stark i all sin enkelhet. I lokalen i Boliden finns bara osäkra människor. Utsatta asylsökande som går genom svåra trauman, nu i en okänd miljö i norra Sverige. Men också en ganska liten och osäker konstnär, säkerligen orolig över hur hans idéer skall bemötas. Samtidigt lyckas han genom tv-skärmen dominera hela utställningsrummet i Bildmuseet. Inte ens det faktum att Christina Kullman nästan täckt hela den motsatta väggen med sitt verk "Get the hell out of my democracy" hindrar Wester. Visst finns här nio uttryck, men alla har inte Knutte Westers eller Isabel Cantzlers kraft.

#PRESS