Stina Oscarson: Just nu gråter pojken för alla pengar som i tysthet investeras i vapen

November 11, 2015

 

Read the article here (in Swedish)

 

 

Det står en staty av en gråtade pojke i stadsparken i Skellefteå. Statyn är skapad av Knutte Wester och är offentlig konst när den är som bäst.

 

Det är en vacker höstdag och jag promenerar genom stadsparken i Skellefteå. Det är också sista dagen på testerna av den nya attackdrönaren Neuron som genomförts ett tiotal mil norrut på den militära flygbasen Vidsel.

 

På ett bord i stadsparken sitter en pojke. På marken vid sidan av bordet ligger hans väska. Pojken sitter med huvudet i knäet och gråter. Och trots att pojken är av brons och gråten stum så ljuder den över hela parken. Över hela stadskärnan. Den letar sig upp till till toppen av Vitberget och ut över Östersjön. Gråten liksom klibbar sig fast. I mina kläder och mitt hjärta.

 

Statyn är skapad av konstnären Knutte Wester och är offentlig konst när den är som bäst. Du kan inte gå ut ur parken utan förtvivlan att du inte har en filt att lägga över pojkens axlar. Och när du kommit hem och duschat och varm ska gå till sängs tänker du att du kanske borde gå tillbaka med lite av din värme.

 

Varför gråter pojken? kommer människor som besöker stadsparken att fråga många år framöver. Och de som ännu minns kommer försöka förklara för de som inte var med. Och både de som talar och de som lyssnar kommer att skämmas.

 

Jag har försökt få tag på fakta om testerna av Neuron, det hypermoderna förarlösa vapnet. Sverige har satsat 750 skattemiljoner på utvecklingen och man hoppas att den nya kunskapen ska kunna säkra Saabs framtid inom flygvapenindustrin. Drönaren är ett samarbetsprojekt mellan sex länder där Sverige äger 25 procent och just nu testas den för första gången med vapen.

 

Vilka vapen vet vi inte. Men det är mycket sannolikt att Neuron kan bära kärnvapen då projektet hålls ihop av det franska företaget Dassault. Och vi kan bara hoppas på att det inte är kärnvapen ombord där den just nu flyger. På samma sätt som vi bara kan hoppas att inte Natos plan eller fartyg vi allt oftare övar tillsammans med bär kärnvapen.

 

Hoppas. Ska vi nöja oss med det? Hur kan vi ha sålt ut vår rätt att få veta säkert? Är det inte sånt som angår oss medborgare? Hur rimmar det med att Sverige i FN i förra veckan röstade för att verka för ett totalt förbud mot kärnvapen? Var det bara ett spel för gallerierna eller menar man allvar? Då borde många av våra nuvarande och kommande samarbetsavtal med Nato bli problematiska.

 

Det var för övrigt inte helt enkelt att få reda på att Neuron alls skulle testas i Sverige. (Svensk press tycks ju hellre vilja rapportera om rysk militär aktivitet.) Men via ett protokoll från Länsstyrelsen med begäran om utökat skyddsområde kring Vidsel de sista två veckorna i oktober, samt notiser i en del utländska tekniktidningar gick det till slut att pussla ihop bilden.

Den verkliga pojken, som inspirerade Wester till statyn i parken, grät för att han skulle utvisas till Kosovo. Han hette Gzim och bodde i Boliden. Han var då åtta år.

 

Just nu gråter pojken i stadsparken för alla de pengar som i tysthet investeras i vapen, som i tysthet testas och som i tysthet kommer användas i krig som kanske ännu inte har börjat. Och han gråter för alla de pojkar och flickor som på grund av dessa krig kommer tvingas fly och sedan efter år av väntan på uppehållstillstånd kanske kommer att skickas tillbaka.

 

 

 

Stina Oscarsson

Dagens Nyheter Kultur

 

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/stina-oscarson-just-nu-grater-pojken-for-alla-pengar-som-i-tysthet-investeras-i-vapen/

 

Tags:

Please reload

© 2019

Knutte Wester is Represented by Gallery Andersson/Sandström