Berättelserna är hans drog
Intervjun. För att tappa kontrollen över skapandet flyttar konstnären Knutte Wester ut sin ateljé i verkligheten. Till barnhem, flyktingförläggningar och härbärgen. Nu visas hans verk En hemlig plats i Uppsala Domkyrka.
Kojan svävar en liten bit ovanför marken. Den är flätad av tunna kvistar som bundits ihop med rep. Lätt och luftigt. Men samtidigt inte. Alla pinnar, löv och knutar som bildar konstverket En hemlig plats är gjutna i brons.
– Historiskt sett är brons maktens och erövrarnas material. Det blir en stark kontrast till kojans sköra kvistar. Och till de gömda flyktingbarn jag byggde kojan ihop med. De som reser monument av brons är också de som stiftar lagarna som gör att dessa ungar kanske inte får stanna, säger konstnären Knutte Wester.
Det var under höstlovet 2012 som han hälsade på en grupp gömda, papperslösa flyktingar, och tillsammans med såväl barn och tonåringar som föräldrar, skapade denna känslomässiga frizon. Kojan blev en metafor för att kunna fly från den omgivande världen – och för att kunna ändra på den.
– Jag byggde många kojor med mina egna barn just då, det var så jag fick idén. När jag ålade mig in i där kunde min son se mig i ögonen och säga ”nu är vi sjörövare på ett stormigt hav”. Plötsligt bytte vi plats på vem som bestämde och det var inte längre tisdag och skola i morgon…
Sedan han själv blev förälder 2006 har barndomen varit central i Knutte Westers konstnärskap. Men han poängterar att hans verk ändå handlar om och riktar sig till vuxna. Barndomen använder han som ett slags minsta gemensam nämnare för att nå betraktarens egna minnen.
– På ett familjehärbärge där jag under en tid arbetade i New York träffade jag en hemlös mamma. Jag kan aldrig sätta mig in i hennes situation, men kan förstå hur det är att ha en nioåring precis som hon har. Även barndomen bär vi alla inom oss som en gemensam referenspunkt, säger han.
Människans utsatthet är en annan röd tråd som går genom Knutte Westers verk. Engagemanget har han med sig hemifrån, men det har också varit ett sätt att ge det ensamma arbetet i ateljén mer mening. Genom att bjuda in andra i processen får han del av deras berättelser samtidigt som han tappar kontrollen en aning över skapandet.
– Vissa konstnärer har i alla tider tagit droger, struntat i att äta eller låst in sig för att nå utanför sig själva och sina egna hjulspår … så jag gör väl det här i stället för att ta LSD, säger han.
Det var redan 2003, under sista året på Konsthögskolan i Umeå, som han för första gången flyttade ut sin ateljé till en nyöppnad flyktingförläggning i Boliden. Där träffade han pojken Gzim och utvecklade sitt sätt att väva in dokumentära berättelser i sina verk.
Nu finns ögonblicket då Gzim berättade om sitt utvisningsbesked förevigat i en bronsskulptur som står i Västerås.
I dag när extra många barn lever under utsatta förhållanden eller är på flykt runt omkring i världen landar En hemlig plats precis rätt i tiden. Något som förstås inte gick att veta från början.
– När jag började arbetet var inte flyktingarna på den mediala radarn. Om det jag gjort under många år just nu upplevs som relevantare än någonsin är det förstås bra, men det styr inte mitt arbete, säger Knutte Wester.
Lina Rönnåsen
UppsalaTidningen
http://www.uppsalatidningen.se/helg/berattelserna-ar-hans-drog-4193960.aspx