De gömda och glömda blir skulpturer

October 7, 2016

 

http://orebro.etc.se/kultur-noje/de-gomda-och-glomda-blir-skulpturer?sida=1

 

 

Barn som samhället väljer att inte se får synas i utställningen I want to be heard, I want to be found.

 

I konstnären Knutte Westers bronsskulpturer finns spår av både bortglömda barnhemsbarn och gömda flyktingar. 

 

Du har säkert sett henne där hon står i närheten av Strömpis i centrala Örebro. Bronsskulpturen av den lilla flickan med ryggsäck. Hon är ett monument utan ett hem. En symbol för de tusentals barnhemsbarn som lever i Riga i Lettland.

– Hon består egentligen av avgjutningar från sju olika sjuåriga barn som levde på ett barnhem i Riga 2007. De fick gjuta av sina kompisars armar och ben i gips. Sedan har jag som konstnär pusslat ihop dem till en helhet, säger konstnären Knutte Wester. 

 

Återvände till Riga

Skulpturen Monument without a home blev en viktig milstolpe som förändrade Knutte Westers sätt att arbeta. Sju år senare återvände han därför till Riga för att skapa ett nytt verk tillsammans med nya sjuåringar. Men den här gången blev det inte bara sjuåringarna som fick vara med. 

– När jag kom tillbaka hade all personal bytts ut och det bodde nya barn på barnhemmet. Förutom två barn som fortfarande fanns kvar. En tjej som jag kallar G, som nu var 13 år, kom ihåg hur vi hade arbetat med den förra skulpturen. Hon kom in i ateljén och frågade mig om jag inte skulle göra något med dem som var 13 år också, säger Knutte Wester. 

Nu står hon i brons, tillsammans med sin bror, och trängs på en liten platta. Som om de vore skeppsbrutna i evig väntan. Verket som heter I want to be heard, I want to be found, har fått ge namn till utställningen, och verket visas för första gången i Örebro konsthall. Bara några stenkast från den lilla bronsflickan.

 

Arbetar tillsammans

Knutte Wester flyttar ut sin ateljé och arbetar tillsammans med dem som han skildrar i sin konst. Det handlar om människor som på olika vis har drabbats av systematisk orättvisa i samhället. Till exempel familjer som lever på härbärgen i USA, flyktingar som lever gömda i Sverige och barn som lever på barnhem. 

 

– Andra människors berättelser får påverka mig och spela första fiolen. Jag vet inte alltid vad jag gör, men jag känner i magen vad som är rätt, säger Knutte Wester.

Resultatet är inte dokumentärt, all fakta har skalats av och det är känslan i verken som får oss att begripa det större sammanhanget.

– Jag använder verkligheten som ett slags poesi. Jag destillerar och renodlar en berättelse så att den slutar att vara dokumentär och blir ett koncentrat, säger Knutte Wester.

De olika konstprojekten flyter in i varandra, i verket Jag bygger en koja åt min bror är det nya sjuåringar i Riga som har deltagit i skapandet, och de har gjort det med inspiration från ett annat verk, där papperslösa flyktingar bygger en koja. En hemlig plats och en fristad undan världen. 

 

17 avgjutna gipshänder

I verket ryms också berättelsen om A, sju år, som bland 17 avgjutna gipshänder direkt hittade sin brors knutna lilla näve trots att det stod ett annat namn där på gipset. 

– A gjorde ingenting utan sin lillebror, en socialarbetare hindrade mig vid ett tillfälle när jag bara skulle ta med sjuåringar till ett gjuteri. För A skulle inte följa med utan sin femåriga bror. Och när A skulle få resa som sommarbarn till USA frågade jag honom om han skulle resa hela vägen själv. Han skrattade högt och sade nej, nej. Jag ska inte resa själv. Jag ska resa med min lillebror. Han var bara sju år och tanken slog honom inte att en vuxen skulle följa med och hålla honom i handen. Jag föreställde mig att A byggde ett nytt hem till sin lillebror. Så kom titeln. Jag bygger en koja till min bror, säger Knutte Wester. 

Please reload

© 2019

Knutte Wester is Represented by Gallery Andersson/Sandström