Monument av de som aldrig fått bli monument

October 28, 2017

Starkt, gripande, monumentalt. Knutte Westers konst glöder av medmänsklighet och visas äntligen på Länsmuseet i Gävle.

 

Det tar ett tag innan jag förstår. Varför det känns så konstigt i magen. Knutte Westers konst påverkar mig fysiskt. Den gör ett hål inuti.

Som när vi alla såg nyhetsbilden av den döda flyktingpojken på stranden.Men Knutte Wester brukar inte sentimentalitet. Han visar oss istället styrkan och personligheterna hos de papperslösa barnen. Hos barnhemsbarnen. Eller pojken i New York, som är som en flykting i sitt eget land. Pojken som bor med sin fattiga ensamstående mamma på härbärgen. Alltid härbärgen. Utom en gång, i en vanlig lägenhet. Tillsammans letar Knutte Wester och den åttaåriga pojken upp denna byggnad. Konstnären tillverkar en bronsskulptur efter en gipsavgjutning av barnets arm och axel. De sätter upp den som en utsmyckning på fasaden. Som man brukar göra till minne av mer betydande personer.

Knutte Wester låter göra monument av de människor som aldrig annars får bli monument.

 

Alla hans verk har en historia. Han arbetade som volontär på en hemlig plats som gömmer flyktingar som nekats asyl och hjälpte barnen att fläta en koja av grenar. Också denna koja – en lekfull dröm om en fristad – står nu gjuten i brons framför oss. På väggen intill projiceras ett videoverk där ett av barnen visar hur långt i omgivningen de får gå. Där, se där, går gränsen. Deras mamma har inte varit bortanför den osynliga linjen på snart fyra år. En pappa råkade promenera för långt. Han sattes på ett plan till Arlanda men tilläts kliva ur piketbussen och ta adjö av sina tre barn utanför huset. Vid gränsen. En annan gång var Knutte Wester konststipendiat i Lettland. Han gjorde workshops på ett barnhem. Också dessa barn finns tillsammans med i utställningen. Bronsskulpturen av en liten flicka föreställer i själva verket många, den formades av olika barns gipsavgjutningar av sina kroppsdelar.

 

Berättelserna fortsätter in i varandra. En annan skulptur föreställer två barn, nu tonåringar, som fortfarande var kvar ovalda på barnhemmet när Knutte Wester återvände sju år senare. Figurerna står på tillhörande transportplattor. Andra än barnen själva bestämmer över deras öde. Världens grymhet blir påtaglig i Knutte Westers verk. En sex minuter lång film visar anonyma fotgängare och bilar i en namnlös stad. Ett shakespeareskt drama utspelas i rännstenen. Men trafikanterna bara passerar. De är kuggar i ett trasigt samhällssystem. Det enda som fortfarande tycks mänskligt är hundarna. Jag blir väldigt tagen av den här utställningen. Tätt tillsammans hänger små akvareller i rad på rad. Knutte Wester målade under fyra år i snitt en om dagen. Det blev hundratals. Dessa stillbilder sammanfogade han sedan till filmen ”Horungen” som prisats på festivaler och även visats i SVT. 

 

Det finns förstås en historia. Horungen är Knutte Westers farmor. Som femåring fick han henne att berätta om och om igen om när hon själv var fem år och sattes på barnhem. Det var den första film jag såg och jag var den enda som såg den eftersom den utspelades i mitt eget huvud, beskriver konstnären upplevelsen. Målningarnas bildsnitt och skärpa påminner om svartvit dokumentärfotografi. Det var ju verklighet, det som hände. 

När jag efter pressvisningen bläddrar igenom utställningskatalogen (det hör minsann inte till vanligheterna att en egen sådan produceras, tackar) som presenterar Knutte Wester och hans verk känns det likadant. Ett ont i bröstet. Som inte kan ignoreras. Uttrycket i hans avgjutna gestalter påminner mig om konstnären Assa Kauppis frusna magra barn, redan förlorare i konkurrenssamhället, i skulpturgruppen ”The race is over”. De påminner mig om hur konstnären Mandana Moghaddam får människoöden att eka i fotoserien ”Exodus” där en anhopning av flyktingars billiga resväskor syns guppa på havet, förlorade sina ägare. Men Knutte Wester och hans konst uttrycker också en djup ömsesidig ömsinthet, en respekt och ett hopp. Verken är kollektivt tillkomna samtidigt som de får enskilda människor att stiga fram ur den massa som kommit att kallas flyktingströmmar och flyktingproblem.

 

Jag är verkligen glad att Länsmuseet Gävleborg valde att ge sitt första nyinrättade Rettigska konstnärsstipendium, till Umeåkonstnären Knutte Wester. Han blev därmed inbjuden att ställa ut på Länsmuseet i Gävle.

Stipendiet delades ut 2015. Men museet har som bekant varit stängt för renovering. I dag när det öppnar igen får vi äntligen se. Under tiden har Knutte Wester hunnit gå från att omtalas som stor konstnär till jättestor.

Gävleborna borde egentligen få se ett Knutte Wester-verk för jämnan. Jag framförde redan 2015 önskemål om att en av hans skulpturer skulle placeras i stadens offentliga miljö. GDJ-fonden, eller Gävle kommun, hallå?

Jag vill också påpeka att det är tur att Länsmuseet finns. Hade vi annars fått möta Knutte Wester? Gävle Konstcentrum har inte lyckas visa att det räcker till.

 

 

 

 

 

http://www.arbetarbladet.se/kultur/monument-av-de-som-aldrig-fatt-bli-monument

Please reload

© 2019

Knutte Wester is Represented by Gallery Andersson/Sandström