Berättelserna viktigast för Knutte

October 7, 2016

 

Read the article here (in Swedish)

 

 

Det finns konstnärer som inte alls tycker om att förklara sina verk. Knutte Wester befinner sig på motsatt sida av den skalan. Bakom alla hans filmer och skulpturer finns en berättelse.

 

Huvudrummet i Örebro konsthall: Mitt på golvet sitter en pojke och bredvid honom står en flicka. Båda har varsin fågel i handen. Ett av de mindre rummen på museet: På väggen rullar en film. Två hundar. Den ena ligger död på gatan, den andra gnyr och försöker få liv i sin vän. Den tittar på människorna för att få deras uppmärksamhet, som om den ber om hjälp, men anonyma ben skyndar snabbt förbi. Det är två av verken från Knutte Westers utställning "I want to be heard, I want to be found", som på lördag har vernissage på Örebro konsthall. När NA besöker museet är arbetet inför öppningen av utställningen i full gång. Konstnären själv är på plats för att hjälpa till att ställa upp sina skulpturer och installera sina filmer.

 

– Jag har tänkt att när jag blir vuxen ska jag bestämma mig för om jag vill hålla på med film eller skulptur. Fast nu inser jag att jag är vuxen och jag har fortfarande inte bestämt mig. Men jag byter gärna fram och tillbaks. Berättandet blir som bäst när jag är lite osäker på vad jag gör, säger Knutte Wester.

 

För örebroarna är Knutte Wester inte en ny bekantskap. Dels deltog han under Open Art 2013, dels finns verket "Monument without a home" permanent placerat på Kungsgatan. En gemensam nämnare för Knutte Westers verk är att det finns en berättelse bakom dem. När han börjar med ett nytt konstprojekt flyttar han ofta sin verksamhet till en plats där människor i utanförskap lever. Det kan vara barnhem, flyktingförläggningar eller härbärgen. Ofta skapar han sin konst i samarbete med människorna som bor på platsen.

 

– Jag har nog alltid försökt göra konst med något slags socialt patos. Men det handlar också om att skapa situationer där jag tappar kontrollen och att tillåta mig själv en naivitet.

 

Första gången han testade arbetsmetoden var på en flyktingförläggning i Boliden. År 2002 flyttade han sin ateljé till förläggningen för att göra konst med flyktingarna. Men han berättar att det var först år 2007, på ett barnhem i Riga, som alla bitar föll på plats.

 

– På barnhemmet föddes en idé om att göra ett monument över de barn som samhället låtsades inte fanns. Jag gjorde gipsavgjutningar på några sjuåringar som bodde på hemmet, som jag sedan byggde ihop till ett barn. Och det blev "Monument without a home".

 

År 2013 åkte Knutte Wester tillbaka till samma barnhem i Riga. Väl där upptäckte han att all personal var utbytt och att alla barn som han hade träffat på sin första resa var bortadopterade. Utom två – ett syskonpar som Knutte kallar för G och A.

 

– Jag var inte säker på att de skulle komma ihåg det vi hade gjort tillsammans, men det gjorde de.

 

Knutte gjorde ett nytt verk med hjälp av 7-åringarna på barnhemmet. Men även ett med syskonparet, där hela deras kroppar avgjöts. Det är det syskonparet som nu går att se på Örebro konsthall, med varsin fågel i handen. Knutte berättar att det är första gången som hans verk från Riga är samlade på ett och samma ställe. Och även om skulpturerna är vackra i sig är det fortfarande berättelserna bakom som är fokus i Knuttes arbete.

 

– Berättelserna är som luft som vi blåser in i en ballong och sedan knyter ihop, så de kan föras vidare.

 

 

Caroline Axelsson

Nerikes Allehanda

 

http://www.na.se/kultur/konst/berattelserna-viktigast-for-knutte

 

Tags:

Please reload

© 2019

Knutte Wester is Represented by Gallery Andersson/Sandström