Recension Horungen
FILMRECENSIONER Knutte Westers har gjort en stark film om sin farmor, som betraktades som horunge.
Om du har tagit del av Umeåbon Knutte Westers konst vet du att hans tema ofta är flyktingar och migration. Han har gjort skulpturer och filmer som utgått från något verkligt, som att han jobbar med flyktingbarn.
Den här gången har han gjort en film om sin farmor, men han har inte bytt spår. Det handlar fortfarande om varför vi är så måna om att tillhöra en viss grupp så att vi kan stöta ut de som avviker.
Hans farmor föddes 1909, och var alltså en horunge eftersom hennes mamma var ogift. Och en ogift mamma hade inga fördelar. Det här var bara hundra år sedan, vilket kan vara värt att minnas när en del svenskar är så oförstående till hur det kan vara i andra länder. Moral ändras över tid.
Berättelsen om horan och horungen är så stark att den skulle kunna berättas på många olika sätt, men Knutte Wester har valt att göra det med mörka akvareller, med Inga Landgré som berättare. Dessutom lägger han in gamla journalfilmer och sig själv i ateljén.
Det är rasande effektivt. Berättelsen rör sig framåt utan att förlora sig i detaljer. Vi ser ett hemskt förtryck av kvinnor, och ett klassamhälle där de fattiga var utsatta och utlämnade åt den egna kraften, andras förakt och slumpen.
Att det var så viktigt att trycka ner ogifta kvinnor kan verka märkligt i våra ögon, men det fick andra att känna sig mer anständiga, och den mekanismen finns än i dag.